soeur

Idag har jag haft mitt första seminarie någonsin. Det är bara att vänja sig för vi har väldigt få skriftliga tentor på det här programmet tydligen. Det gick helt okej, även om min grupp var tvungen att argumentera för en en sak som vi inte alls höll med om själva. En ny regel som vår lärare har infört är att man måste bjuda hela klassen på kakor om ens telefon ringer under lektionstid. Så nu dubbelkollar jag att mobilen är på ljudlöst och håller tummarna för att någon annan har glömt att göra det. Idag fick vi kanelbullar. Och kvällen har jag spenderat på vätterstranden med min klass. Vi grillade och spelade volleyball (jag var bänkad på grund av den där axeln och fick hålla liv i grillarna istället). Sedan kom en ankmamma och hennes fem urgulliga ungar och störde oss. Jag ville ta med en hem men Petter som fortfarande var hungrig ville lägga ut ett spår med brödsmulor och lura upp en på grillen istället. Det satte jag stopp för. Och om någon tror att ankor inte äter kyckling av etiska skäl, så kan jag berätta att det gör dom visst! Kanibalism på hög nivå. Nu ska jag göra lite pulverkaffe och sätta mig och lyssna på de fem karlarna som sitter och spelar gitarr på taket utanför mitt fönster, och låtsas som att det är mig de sjunger om.

Ankmamma med ouppfostrade ank-ungdomar som nöp oskyldigt folk i tårna.

I onsdags var det rymdsittning och hela klassen tog temat på största allvar. Resten var allt annat än allvar.  Jag klädde ut mig till ett svart hål och kunde säga " jag skulle inte komma så nära om jag var du" till vakten som sökte igenom min väska efter otillbörliga föremål som jag naturligtvis redan hade smugglat över i en av danskornas väskor. Sedan fick vi bland annat se en ny version av knäckebrödsdansen. Denna gång med grönmålade, dock fortfarande lika nakna, unga män med folieinpackade knäckebröd att skyla sig med. Det var bra, men inte lika bra som den sjukt välkoreograferade dansen som min klass framförde med mig borträknad på grund av min volleyball-skada. Det var en riktigt,riktigt bra kväll och jag fick promenera hem barfota på grund av sönderdansade fötter. Precis som det ska vara.

Gårdagen och gårkvällen var outstanding och natten blev inte sämre av att man blev bjuden på pannkakor och kaffe utanför kåren när man var på väg hemåt. Precis vad man behövde just då. Den här stan blir ju bara bättre och bättre! De många kyrkorna här i lilla Jerusalem är sluga nog att inse att hungriga studenter i kombination med gratis mat är ett vinnande koncept. Bra initiativ tycker jag,  konkurrera ut McDonalds bara, heja heja! Imorgon börjar allvaret, nu är det bara att ställa klockan och sluta bete sig som den tonåring man inte längre är.  Imorgon får jag även finbesök och det känns himla bra. Sen att mitt lilla,lilla rum kommer att svämma över med svettiga träningskläder i en vecka, det skiter jag högaktningsfullt i just nu.

Jag kände mig frikostig när jag noterade att mitt levebröd från centrala studiestödsnämnden trillar in redan på måndag och därför unnade jag mig två skära skärbrädor från åhlens som egentligen kostade mer än de var värda. Kanske för att de var tillverkade i något häftigt bakterieavvisande material som dessutom är skonsamt mot knivar. Min (enda) kniv är iallafall bortom räddning. Och allt som är bakterieavvisande är bra när man delar kök med tio andra, så resonerar jag. Igår skulle vi integreras med de andra högskolorna i området, bland annat genom att spela jätte-twister tillsammans. Då kan det se ut såhär.

Idag har vi lyssnat till två fantastiskt begåvade föreläsare, Colin Moon och Fredrik Härén. Missa dem inte om ni någon gång få chansen att lyssna! Annars har vi mest fångat dagen och grillat en massa korv på vätterstranden i gassande sol. Jönköping är ju ett  förjävvla trevligt ställe.

Just nu har jag fullt upp med att bli insparkad tillsammans med de andra ortopedingenjörerna,ett gäng med riktigt härliga människor från både danmark och sverige. Och som ni ser består de flesta aktiviteterna av extrema och ovanliga varianter av gruppkramar. Men sånt är ju alltid mysigt.
Jag återkommer!

Fy fabian vilka härliga dagar jag har haft uppe i Lappland! Det började med en helkväll med tre av mina absoluta favoritkvinnor som mycket väl vet hur man roar sig i en lång krogkö. S blev plötsligt en alfahona som lärde hela kön veta hut ("Det är ändå ingen som känner mig här!"), M upplyste en påträngande ungtupp om att han hade FRUKTANSVÄRDA beläggningar på tungan och E ville nog sjunka genom marken några gånger när vi hade råkat lämna de små bokstäverna hemma. Resten av tiden har jag druckit jättemycket kaffe, agerat äktenskapsmäklare, skissat på min väggmålning ute i stugan och ordant bostad i Jönköping. Oerhört skönt att ha tak över huvudet så man slipper oroa sig för det också. Sen återstår det ju att se om man kommer att bli sinnessjuk av att dela kök och badrum med annat löst folk. Men det tar vi då.

Vi har tydligen haft jordbävning här idag, något som alla utom jag märkte av. Det blir sådär, när man är djupt involverad och engagerad i matteboken. Eller nåt.  Jag satt på biblo och pluggade lite, men blev kaffesugen och för snål för att betala typ 50 spänn för kaffe som man får göra på kulturhuset. Så jag gick och tog en fika med mig själv på ett mycket mer gemytligt ställe bakom shopping. Sedan smög jag mig på systrarna Erkheikki på stan och skrämde S så att hon tjöt. Mycket roligt!  Sedan kom min man och vi gick på restaurangen i södra hamn och åt jäkligt god mat och pratade bland annat om hur trevliga alla som jobbar på samhall är. Vi pratade också om hur logistiken kring min flytt ska gå till, men jag blev inte så väldigt mycket klokare. Fört och främst måste jag ha en lägenhet, och det går väl sådär med det projektet just nu. Men det löser sig säkert, det brukar ju göra det. Man kan ju alltid bo i tält, sa  pappsen när jag beklagade mig över bostadsbristen. Och det har han ju rätt i.

Helgen spenderades i Tärnaby,bland fjäll och bäckar och jag befann mig i meditativt tillstånd under hela resan. Det var så otroligt vackert att jag bara stod och gapade när vi kom upp på ryfjällstoppen.


Gapade (och skrek ) gjorde jag också när vi skulle bada i en fjällbäck med alldeles klart och blått vatten (fast min mobilkamera vill inte riktigt återge de rätta färgerna, så ni får använda er av lite gammaldags fantasi). Det var det kallaste jag har varit med om i hela mitt liv och jag tror att jag drabbades av hjärtstillestånd i några sekunder. Men visst fasen känner man att man lever efteråt.

Just nu längtar jag alldeles fantastiskt mycket efter en fast punkt i tillvaron, lite hederlig vardag och ett hem som inte är tillfälligt. Det var väl mest det jag tänkte säga.  Imorgon tar jag med mig min karl till tärnafjällen och kommer inte hem före jag har klättrat cirkus 1412.5 m.ö.h. Men har jag inte lyckats innan söndag får jag svälja stoltheten och pallra mig hemåt ändå.  Auf wienerschnitzel!

Klockan är 19.35 och jag är en levande död. Mycket tack vare att jag kom hem efter två inatt trots att jag mycket väl visste att väckarklockan skulle ringa klockan sex. Men är man ung och vital så tänker man att sova kan man göra när man blir gammal nog att komma in på Färjan. För det var just vad jag inte gjorde igår, trots att samtliga snorungar i sällskapet som är YNGRE än mig gjorde det.  Då fick jag god lust att göra som i Pretty woman, när hon inte får hjälp i den där snobbiga affären och sedan kommer tillbaka med en massa dyra kläder som hon har köpt någon annanstans där de har varit mycket trevligare och bara
 " Huuuge mistake. Huge!"

Ungefär nåt sånt hade jag tänkt mig, fast då hade jag behövt komma tillbaka fullkomligt apad och dragen och det lämpar ju sig inte när man ska jobba dagen därpå. Så vi gick till terassen på kulturens hus istället, fantiserade lite om hur en väldigt lokal tsunami på en sisådär fem meters bredd skulle komma och sänka båtfan, och det var hundra gånger trevligare. Inte undra på att man har det så himla bra när man umgås med creme de la creme av härliga människor. När jag skulle hem kom Lotta som ett brev på posten, hivade in min cykel i bagaget och släppte av mig i säkerhet på Mjölkudden. Det skonade mina skavsårade fötter från en lång hemfärd och det är jag hemskt tacksam för idag.

I övrigt är det high life just nu. Jag har kommit in på min utbildning och det känns extremt spännande. Inte kanske mattedelen, men resten! Så om ni råkar känna till en möblerad etta i jönköping som ändå bara står och skräpar så kan ni ju tänka på mig? Det ska bli trist att lämna kvar både den ena och den andra uppe i norr, men jag känner mig ganska hoppfull då många faktiskt redan bor, eller kommer att bosätta sig i den nedre halvan av sverige till hösten. Och Susanna har sagt att hon kommer att ta till något okonventionella metoder om det skulle krävas, för att ha råd att hälsa på mig. Och det känns ju bra.

Nu ska jag ta en power nap till halv tolv inatt då jag får herrbesök och sedan ska jag upp igen sex på morgnen. Min dygnsrytm har aldrig varit mer stabil.